19:06:25
Varför förlåter vi om och om igen? Del 2
...Varför är det så?
Att varje gång vi säger, nu räcker det, så slutar det med att vi ändå försöker lappa ihop allt igen.
Vad är det som gör att dessa människor får oss att ge vika, som gör att vi låter dessa människor köra över oss, sparka på oss när vi redan ligger, spotta oss i ansiktet och trampa på våran värdighet?
Utan att leta förklaringar på nätet så kan jag,
av egen erfarenhet berätta vad jag tror är anledningen till detta återkommande självskadebeteende.
För det är precis vad det är
Vi vet att dessa människor skadar oss, vi vet innerst inne att vi behöver lämna dom men man gör det inte.
Varför?
(Detta ämne berör ju även ämnet medberoende, det finns inlägg om det under fliken Hjälp/Stöd/Självhjälp)
Efter en lång period av ett förhållande med en narcissist/psykopat/sociopat till partner,
så trycks vårt självförtroende och vår självkänsla bort.
Jag klarar mig inte själv
Jag kan ingenting
Jag klarar ju inte ens av att...
Titta vad ful jag är
Ingen kommer vilja ha mig
Jag skämmer ut mig själv
osv...
Om du ständigt, varje dag, flera gånger om dagen, i flera år, tänker, känner
och eller får höra hur totalt oduglig du är,
ingenting du gör räcker till eller blir uppskattat
allting är bara fel, och det är BARA DITT FEL att det är så
Försök då att intala dig själv att du är värd något bättre.
I början är det faktiskt TOTALT OMÖJLIGT, vilket gör att vi oftast godtar ursäkt på ursäkt
Detta är en form av hjärntvätt, en känslomässig terror som sätter sig enda in i ryggmärgen.
Du är verkligen värd något bättre men du är så trasig att du inte längre vet om ditt eget värde,
du har tappat bort dig själv.
-Du kan ju ta hjälp av någon, berätta hur du har det.
Jo visst, tanken är god. Men VEM TUSAN skulle tro mig?
Och vad ska alla tycka om mig?
Det är säkert mitt eget fel att han/hon behandlar mig såhär,
Jag får skylla mig själv
Vad är detta? Skam!
Skam, man skäms så fruktansvärt mycket över hur man har det, den fina fasaden är bara en bluff.
Allting är en bluff.
Alla fina bilder man lägger ut på sociala medier är bara en fasad till en hemsk verklighet.
Vad som händer bakom husets fyra väggar är det ingen som ser.
Alla andra ser bara allt det fina, allt det perfekta som egentligen inte existerar.
Vad skule dom säga om dom fick höra sanningen?
Skulle någon tro mig?
Dom skulle säkert tycka att jag är sjuk i huvudet
Tänk om dom säger som honom/henne, att det är mitt fel
Det kanske är jag som är galen
Vad är detta? Rädsla!
Rädsla, man är så fruktansvärt rädd
Rädd för vad andra ska tycka och tänka
Rädd för vad han/hon ska säga eller göra
Rädd för att vara ensam
Rädd för allt
Jag vill med detta inlägg bara försöka få ut tankar, känslor och en liten gnutta förståelse för varför det är så svårt att säga ifrån och lämna dessa människor.
Du är rädd, du skäms, du tror inte på dig själv och du känner att allt är säkert ditt fel, du förtjänar inget bättre.
Du är fastkedjad med din värsta fiende och du vet inte hur du kan ta dig loss
Men det går!
Det kommer en tid, tyvärr inte för alla, men för väldigt många,
där man känner att nu räcker det.
Nu orkar jag inte mer!
Nu har du skadat mig för sista gången!
Detta är inget som kommer på en gång, man kan vara påväg ifrån dessa människor så himla många gånger men helt plötsligt så ger man vika. Och detta är självklart fruktansvärt frustrerande för alla närstående, dom står och ser på hur man dras tillbaka, igen, å igen, å igen...
Men jag ber er anhöriga! På riktigt jag ber er, GE INTE UPP!
ett inlägg om att vara anhörig kommer inom kort.
Kommentera gärna, gilla inlägget eller dela med en vän.
Var rädd om dig, och stå upp för dig själv.
DU ÄR VÄRD NÅGOT BÄTTRE!
//Emma-pay attention
Du är så modig Emma och uppmärksammar medberoende och all skam. Jag har anammat S. Lundell kallar det Fulsjukdomar Din röst är så viktig för att sudda bort skammen och skuldbeläggande på medberoende
Ha en bra kväll